Ordning och reda
Ok, ni som läst bloggen vet att jag verkligen (verkligen VERKLIGEN) gillar att skriva om tomater. Särskilt långlagringssorter. Och jag gillar struktur och definitioner. 😀 Jag är däremot inte särskilt förtjust i elitistiskt matsnobberi och överflödiga avgränsningar som skapar onödig förvirring.
Begreppsförvirringen kring just långlagringstomater är stor, för namnen på dem är på tok för många… De kallas för allt möjligt: piennolotomater, vintertomater, evighetstomater, hängtomater, långlagringstomater, lagringstomater, longkeepers, longstores och säkert hel massa fler namn som jag missat. Kärt barn har många namn brukar det ju heta och visst kan det ligga något i det uttrycket, men det bidrar tyvärr till att det är svårt för folk att både söka rätt på information och finna frö. Trist, tycker jag.
Dessa definitioner…
Gemensamt för de här tomaterna är att de har tjockt skal och går att lagra. De odlas på sommaren som vanliga tomater, skördas sensommar/tidig höst men kan sparas färska många månader, en del ända till i vår. Sen tar det stopp vad gäller likheterna. För skillnaderna är många; tomaterna finns i alla möjliga färger, former, storlekar och smaker…
Plantorna finns i olika höjd också. De kan ge skörd hyfsat tidigt eller mycket sent. Vissa sorter är tåliga, andra inte. En del kan lagra i bara några månader, andra i över ett år. Och framförallt så kommer verkligen inte alla sorter från Italien som många tycks tro (och många återförsäljare gärna vill låta påskina eftersom de råkar sälja frön från hoppsan, ja just det, Italien 😉 ).
Kampanien, Neapel, Apulien… Och Ryssland?
Piennolo har i folkmun blivit ett samlingsnamn för italienska långlagringstomater men de förekommer även i andra länder, ofta har de fått sitt namn efter orten de kommer ifrån. Traditionellt så kommer just piennolo från Kampanien och Neapel, och vintertomater från Apulien, men tomater som går att långlagra odlas även i andra länder än Italien, som Spanien (i synnerhet Katalonien), Ryssland, baltikum och USA. Vad ska vi kalla dessa tomater för? Spelar det nån roll?
Ja, strikt definitionsmässigt så spelar det roll, iallafall ekonomiskt. Italien har länge varit mycket duktiga på att certifiera och reglera sina exportprodukter för att på så vis både säkerställa högre kvalitet, hög smak och ett högre pris. Det är helt enkelt jordbrukspolitik det handlar om. Pengar, kort och gott. Flera piennolotomater som säljs dyrt i matbutikerna är DOP-märkta (bland annat Re Umberto, Principe Borghese och Lampadina) vilket är en förkortning för Denominazione d’ Origine Protetta på italienska, vilket direktöversatt till svenska betyder skyddad urspungsbeteckning. Italien har skyddat och vårdat sitt nationella varumärke vad gäller mat mycket länge vilket gör att de är duktiga på att ta plats i råvarudebatten och regleringen kring mat. Men det betyder inte att de som nation är ensamma om eller har monopol på att odla lagringstomater! Det betyder bara att de är bäst i klassen på marknadsföring. 😉
Praktiskt paraplybegrepp
För ungefär ett år sen skrev jag en sortguide om just långlagringstomater, Sortguide: Piennolo & Vintertomater. Så fick den heta, eftersom det var ”piennolo” och ”vintertomater” som var de två vanligast förekommande namnen som jag kände till just då… Men det har verkligen förändrats, i skrivande stund har den sortguiden uppdaterats 214 gånger och jag har nog sett ungefär lika många varianter på stavningen av ordet piennolo i sociala medier… 😉 Sortguiderna är ständigt pågående projekt och även om jag förmodligen aldrig kommer att lyckas få med ”alla” sorter i dem så fyller de ändå en viktig funktion eftersom de visar på den globala mångfald som finns, även inom en och samma kategori. Alla piennolotomater är inte spetsiga, lika lite som att alla spetsiga tomater är piennolo. Lagringstomater kan vara stora och runda, eller små. De kan vara kulturarv, eller moderna F1 hybrider. De kan vara italienska, eller inte.
Lika, och olika
Det finns lagringstomater som strikt definitionsmässigt är piennolotomater, men som egentligen är lite för stora och tunga för att funka att lagras som just piennolo (Fiaschetto, t ex). Det finns piennolotomater utan spets. Det finns vissa spanska lagringstomater som är både godare och mer hållbara än vissa italienska (de är bara inte lika hårt marknadsförda). Det finns runda tomater som också kan förvaras hängande… Vad ska vi kalla de ryska lagringstomaterna? Och de katalonska, och alla de andra som egentligen inte ”får” kallas för piennolotomater eller vintertomater? Behöver vi fler namn? Nej, det tycker jag inte. Vi behöver färre, ett samlingsnamn. Ett pedagogiskt paraplynamn som alla dessa världens lagringstomater kan samlas under i folkmun: jag föreslår Vinterns Tomater.
Varför inte bara kalla dem för långlagringstomater då? För att alla går inte att lagra särskilt länge. Eller lagringstomater? Nej, fruktansvärt osexigt. Om det är nåt vi kan lära av italienarna så är det marknadsföring, det behövs ett säljande samlingsnamn. 😀
Vinterns Tomater
Så, nu får det vara slut på den här begreppsförvirringen; från och med nu tänker jag börja hänvisa till dessa tomater som Vinterns Tomater. Jag tycker att uttrycket vinterns tomater är ett bra samlingsnamn för tomater som går att lagra, oavsett varifrån de kommer. Så slipper vi onödig förvirring och petiga pekpinnar.
Den som vill nörda ner sig lite mer i tomatsorternas regionala ursprung ska självklart fortsätta göra det av hjärtans lust, men vi som är mer intresserade av att bara kunna odla lagringstomater, lättare få tag på/efterlysa frö i sociala medier och kunna tala om dem i allmänna ordalag utan att slå knut på tungan ska också kunna göra det. Utan italienska pekpinnar. 😉
Bra skrivet! Det som jag undrar över, och har fått mej att avstå från att odla dessa vinterns tomater, är om vi i Sverige har nån extra glädje av att odla dessa tomater när det gäller smak. Våra odlade tomater tappar ju smak när de eftermognar men är ok att använda i matlagning. Dessutom är de lika goda som färska om man fryser in dom och sen har dom i matlagning. Mina smakfavoriter är Cherokee Purple, Cuor di Bue och San Marzano, plus Taxi och Tangerine.
God Odling
Hej Inger!
Tack, vad roligt att du gillade att läsa. 🙂
Jag tycker absolut att vi i Sverige har glädje av att odla vinterns tomater, MEN olika sorter passar olika människor med olika förutsättningar. 😉
Man kan såklart odla tomater av många olika skäl; en del gör det för smakens skull, andra gör det för näringens skull (det finns ju tomatsorter med extra höga halter av translykopen och sorter med mer lättillgängligt tetra cis-lykopen som inte finns att köpa i mataffären), eller för självhushållning, eller för att stretcha säsongen och kunna ha egna färska tomater så länge som möjligt. Nu såhär i pandemitider och med tanke på MSBs broscyr Om krisen eller kriget kommer så har även detta med att inte vara beroende av el (frys och kylskåp) för sin matförvaring blivit mer aktuellt än nånsin…
Jag odlar tomater mest för smakens skull, och för näringens skull. Och för att det är så himla kul, förstås! 😉 Men vissa lagringstomater är GODARE än andra, medan andra sorter är mer hållbara. Tyvärr verkar de sorterna som är mest hållbara sällan vara de godaste… Det finns också lagringssorter som har trist smak som nyskördade, men som BLIR goda efter att de har fått ligga till sig (t ex sorten Can Bogunya) Men OM det är smak som är ditt primära skäl till att odla tomater, så tycker jag att du ska prova sorterna Bombeta, Ampolla eller ”Kenneths” Piennolo (sannolikt samma sort som Patanara), de är kända för att ha lite sötare smak men också lagra bra. De är godare än vad färska köpetomater är från mataffären på vintern tycker jag. 🙂
Smaken hos lagringstomater (och alla tomater, egentligen) men även lagringsförmågan påverkas också mycket av HUR vi odlar dem (kaliumgödsel, varm temperatur) och NÄR vi skördar dem. Olika sorter har olika lång utvecklingstid (vissa är sena, andra tidiga) så det gäller verkligen att prova sig fram för att hitta sin favorit. Och då är ju sortguiderna bra läsning. 🙂
Lycka till med odlandet!
Tack för tips!