Korogi – Stachys affinis
Gästbloggare: Erik de Vahl @erik_de_vahl
Korogi har varit en trogen följeslagare i min trädgård. Först som en kuriositet, men på senare år, efter att jag upptäckt hur de charmiga små knölarna ska ätas och odlas, har den fått en mer självklar plats bland de perenna köksväxterna hemma hos mig.
Denna uråldriga asiatiska köksväxt har sedan 1886 gång på gång presenterats som en spännande nyhet i Sverige, men aldrig riktigt hittat hela vägen fram och blivit allmängods. I Kina är den känd i odling sedan Song-dynastin i flera provinser, men till Europa kom den under andra halvan av 1800-talet. 1886 meddelade Erik Lindgren vid Experimentalfältets trädgårdsavdelning i Stockholm att tio knölar införskaffats från Frankrike där växten redan lovordats och förordats för allmän odling. Knölarna såg vissna ut när de anlände till Stockholm men gav en god fin skörd året efter, under en av plantorna räknades till 86 knölar!
Namnet ”Choro-Gi” hämtades från Japan
Till Frankrike hade knölarna kommit 1882 via Mr. Dr. Bretsclineider, en rysk diplomat i Peking. Sitt franska namn ”Crosnes” fick den efter den franska stad där Auguste Pailleux satsat på storskalig odling av den nyintroducerade köksväxten. Följande år rapporterade Erik Lindgren årligen om provodlingen av den nya lovande nya växten och knölarna spreds till många platser i Sverige, Norge och Finland från Experimentalfältet. Namnet ”Choro-Gi” hämtades från Japan och 1890 menade Lindgren att knölarna tack vare jägmästare C. E. Löwenhjelm i Solberga fått stor spridning i Stockholm och allmän användning i hushållen och var mycket eftersökta. Löwenhielm hade köpt ett stort parti från Experimentalfältet 1889 och sedan annonserat flitigt i Stockholmstidningarna.
Någon ”allmän odling” eller användning har det dock aldrig kommit att bli i Sverige. I tidningsannonser går att se att den saluförts sparsamt i Stockholm som delikatess under tidigt 1900-tal (bl.a av Nordiska Kompaniet), tillsammans med exklusiviteter som dadlar, sparrisspetsar, blekselleri och kronärtskockor. I NK:s matspalt i Svenska dagbladet 1929 salufördes korogi (med de alternativa namnen ”kinesiska jordärtskockor” eller ”kinesisk potatis” bl.a. med ett recept på korogipuré.
Lätt att föröka med sticklingar
Själv började jag odla korogi i ett rus av experimentlust efter att ha sett den vid Lunds botaniska trädgård. Den växte så det knakade hos mig och grannarna vid odlingslotten rynkade på näsan åt att bladen luktade illa. Visst var de små vita knölarna ganska goda. Lite väl små, svåra att rengöra och sedan svåra att lagra, men jag ändå mest fascinerad över att jag upptäckt att det var så enkelt att föröka den med sticklingar. Några år senare, när den bit för bit på egen hand invaderat ett helt kvarter av köksträgården var det uppenbart att förökningen aldrig varit något egentligt bekymmer. Precis som med jordärtskockor kan minsta rotbit som blivit kvar i jorden se till så att nästa års skörd är säkrad och den har dessutom en förmåga att skicka iväg skott en bra bit i sidled.
Korogins förökning ändå att fascinera mig i flera år. Efter att jag pratat med Philippe Hässlekvist (fd Plöninge) på Fredriksdals trädgårdar förstod jag bättre hur den skulle odlas för att ge en bra skörd. Han berättade att han under sin tid som trädgårdsmästare på Bergianska i Stockholm upptäckt att korogin där trivts bäst med mycket vatten. Deras bestånd hade någon säsong hamnat i ett fuktigare läge, i skuggan av något annat och plötsligt börjat växa bättre igen. Philippe trodde att knölarna där kunde stamma från Experimentalfältets tid, men efter att han slutade på Bergianska hade korogin gått ut och ersatts med nya knölar köpta från Frankrike. Kanske hade den spridits i föreningen Sesam? När jag och Else-Marie Strese 2017 skrev på boken ”Kulturarvsväxter för framtidens mångfald” gjorde jag i sista skedet en chansartad efterlysning efter Bergianskas gamla knölar på föreningens årsmöte men fick inget napp. Att hitta knölar i odling i Sverige med odlingshistoria som gick att dokumentera tillbaka till tidigt 1900-tal verkade omöjligt.
Fröföröka korogi?
Mina efterforskningar kring växtmaterialet fick däremot min nyfikenhet att väckas igen. En artikel från 1990-talet beskrev forskare i Frankrike hur de 1989 fröförökat en särskilt blomvillig klon från Kina och sedan studerat hur de nio fröplantorna i frögenerationen successivt förlorat sin förmåga att blomma och sätta grobart frö de kommande åren. Den ursprungliga franska klonen beskrevs som icke-blommande. Mina, vid det här laget prunkande korogibestånd i köksträdgården, blommade dock utan undantag år efter år. Hade deras blommande klon fått spridning i Sverige? Efter ett par veckor fick jag svar från forskaren. Det var så länge sedan hon arbetat med detta att hon tyvärr inte mindes något som kunde hjälpa mig. Resulterade de franska försöken i några sorter?
Följande sommar upptäckte jag att blommorna på min korogi utvecklades ojämnt men lyckades ändå sätta påsar över tillräckligt många för att samla mogna fröer. Första hösten lyckades jag rensa fram ett tiotal frön. Ett enda av dem grodde efter kylbehandling, men klarade sig inte när det senare flyttades till en kruka med jord. Följande sommar hade jag mer erfarenhet och bättre lycka! Av de 50 frön jag lyckades skörda grodde tre men endast ett blev en planta som överlevde till nästa sommar. Kommande år blev fröskörden ungefär likadan och jag fick två plantor till.
Rolig att odla med barn
En kittlande tanke var såklart att korogin, likt potatisen skulle fälla ut i andra egenskaper när den fröförökades. Jag höll de tre klonerna åtskilda i stora krukor för att kunna jämföra skördeutfall och storlek på knölarna i november. Till min besvikelse var de dessvärre på alla sätt helt likvärdiga med moderplantan. Många års möda för klent resultat. Någon egen sort av korogi kommer det alltså inte bli även om jag säkert fortsätter experimentera med mina frösådder, om jag känner mig själv.
Korogi visade sig vara en rolig växt att odla med barn! De larvliknande knölarna blev med mycket vatten och lång växtsäsong riktigt stora. Jag och min dotter tävlade om vem som kunde gräva fram flest och vem som hittade den största när vi skördade i mitten av november. Om man inte odlar i södra Sverige behövs antagligen skydd så att marken inte fryser innan det är dags att skörda. Eftersom knölarna inte klarar mer än några dagar i kylen testade vi att göra inläggningar till julen. Det har sedan blivit en fin tradition och ett bra sätt för oss vegetarianer att upprätthålla terrorbalansen när köttätarnas sill dukas fram. De knapriga knölarna i en 123-lag med kummin fänkål och chili blir perfekta tillbehör till det mesta och ett par stora burkar är ungefär vad vårt korogibestånd räcker till. Knappast någon ersättning för potatis eller jordärtskocka men lättodlad och fascinerande!
Om Erik de Vahl
Erik de Vahl är genbankskurator för rosor och fleråriga köksväxter vid Nationella genbanken. Jag arbetar med skötsel av växterna i den Nationella genbanken, där särskilt köksväxterna ligger mig varmt om hjärtat. Jag har på senare år fått möjlighet att skriva och fördjupa mig i några av de växter som jag dagligen arbetar med att bevara. Lök, humle, rabarber och mynta är exempel på växtslag som rymmer många aspekter av vårt Gröna kulturarv Jag är utbildad till Trädgårdsingenjör vid SLU i Alnarp och brinner för det kulturhistoriska värde som finns i våra trädgårdsväxter men också den odlingstekniska kunskap som ofta är kopplad till dessa.
Bok: Kulturarvsväxter för framtidens mångfald av Erik de Vahl och Else-Marie Strese
Göteborg:
Spännande och ny rolig läsning. Lite förvånad att du inte nämner jadefestivaler där korogin färgas och används för sin likhet med jade bönor. Själv använder jag den mest rå och då gärna i sallader och även fruktsallader pga dess syrilga krispiga sötma. Den går att förvara lite längre och behåller sin vita färg i kylen om man förvarar den i vatten, vanligtvis använder jag en en frida syltburk med patentlock, men efter några dagar börjar den dock spontanjäsa.
Lite förvånad av frödiskussionen då mina aldrig gett fröer el ens knappt blommor. Odlar pga spridningsrisken mina huvudsakligen i pallkragar. Fina gröna ströva blad utan några skadedjur eller andra sjukdommar.