Gästbloggare Niklas Youngström Hallman
Pyrus Communis ’Clara Frijs’
Clara Frijs och min kärlekshistoria med päron (mot alla odds)
Jag måste erkänna det redan från början: jag gillar inte päron.
Mitt motstånd går långt tillbaka, till en mattebok i femte klass som blev förstörd av ett kvarglömt päron i skolväskan. Ni vet hur det blir. Fruktköttet som förvandlas till grått, smetigt mos och den söta, jästa lukten som aldrig riktigt går att få bort från de hopklibbade sidorna.
Här på fruktodlingen i Huskvarna ställer päronen till problem redan i sorteringsbassängen. Där äpplen så graciöst flyter omkring sjunker päronen som stenar till botten. Och när jag försöker pressa dem till must blir de till en tjock, svårhanterlig gröt som inte frigör sin saft. Men det kanske största sveket är smaken. Våra kommersiella svenska päron är tyvärr ofta fattiga på just det där vi vill att frukten ska ge oss – en explosion av smak. Istället är de ofta vattniga, bleka och nästan anonyma.
Så hur kommer det sig att jag nyligen vann pris för Sveriges bästa Perry? Jo, det är tack vare ett päron vid namn Clara Frijs.
Clara Frijs – vackert namn och diskret elegans
Clara Frijs är en gammal, dansk päronsort med vackert namn och diskret elegans. Frukterna är medelstora med tunt skal och har en balans mellan sötma och syra. Med rätt behandling kan det här päronet visa upp sin potential – något som jag upptäckte av en slump när jag började experimentera med päroncider, eller Perry som det heter.
Perry är inget nytt påfund. Det är en traditionell dryck med rötterna i England och Frankrike, och där är päronsorterna ofta specifika för just ciderframställning. Men här i Sverige är Perry fortfarande en ovanlighet. Och Clara Frijs, med sin mjuka sötma och subtila smaktoner, visade sig vara som gjord för uppgiften. Efter en varsam jäsning i ståltank får man en dryck med frisk, blommig, nästan honungslik smak. Och med hjälp av en dos Katja-must tillförde jag syra och en aning tanniner som gav drycken ryggrad, något som jag så ofta saknat i svenska päron. När jag sedan vann pris för Sveriges bästa Perry kändes det nästan ironiskt. Jag, som aldrig ens tyckt om päron, hade fått en ny favorit i Clara Frijs.
Gränna rödpäron – en bortglömd skatt
Det fick mig att börja tänka på päronens historia här i mina hemtrakter. Jag började tillverka must när jag bodde i Gränna, en plats som en gång var känd som päronstaden. I turismens barndom gjorde sig staden känd för sina polkagrisar, enbärsdricka och rödpäronen – en sorts frukt som med sin vackra, rödtonade nyans och solvarma sötma var något alldeles särskilt.
Det sägs att rödpäronen till och med skickades med tåg som gåvor från Gränna till Stockholm. Där blev de en delikatess. Kanske var det för att de under den långa transporten hann utveckla sin fulla potential – den sötma och balans som bara tid och mognad kan ge. Samtidigt är det märkligt hur få Grännabor jag träffat som faktiskt har smakat ett äkta rödpäron. De äldre Grännabor jag talade med minns visserligen päronen, men inte med någon särskilt stor förtjusning. ”De smakade inget vidare,” sa flera av dem. Förmodligen berodde det på att päronen inte kom till sin rätt direkt från trädet. De behövde lagras en tid för att mjukna och utveckla sin smak – en kunskap som kanske glömts bort längs vägen. Men så är det med många äldre fruktsorter. De kräver mer tid och tålamod än vad vi kanske är vana vid idag.
Att återupptäcka päronet
Så här står jag nu, en ovillig päronälskare som har tvingats kapitulera inför Clara Frijs charm. Det har fått mig att fundera: kanske är det inte päronens fel att vi underskattar dem. Kanske är det vi som har glömt hur de ska behandlas, vilka sorter vi ska odla och hur de kan förvandlas.
I Clara Frijs har jag hittat något att älska. I Gränna rödpäron ser jag en berättelse om förlorade skatter som förtjänar att återupptäckas. Det finns hopp för päronen – och kanske, om jag får säga det, även för oss som en gång glömde bort dem i skolväskor och gamla trädgårdar.
Om Niklas Youngström Hallman
Jag heter Niklas Youngström Hallman och arbetar som mustmästare hos familjen Rudenstam i Huskvarna.
Niklas instagram: @mustmakaren
Rudenstams hemsida: https://rudenstam.se/